Jodå, John Cleese är fortfarande en rolig man. Det kan man konstatera efter att ha läst hans nyutkomna självbiografi. Och hans smak för drastisk, bisarr, Monty Pythonsk humor tycks inte ha avtagit med åren.

Om sin egen morfar, ”en rödbrusig buffel”, skriver han: ”Jag skulle vilja be offentligt om ursäkt för det faktum att några av hans gener är förekommande i min kropp. De kommer att jagas och nedläggas så snart tekniken finns.” Och Monty Python-kollegan och mångårige vännen Terry Jones summeras så här: ”en svartmuskig, lättretlig, knubbig, keltisk halvdvärg”.

Nå, dessa utfall är inte så representativa för helheten. John Cleese har skrivit en rätt så traditionell självbiografi (bortsett från en liten detalj, återkommer till den), både allvarsam och underhållande och kronologiskt uppbyggd. Han berättar om uppväxten som bortskämt ensambarn. Pappan, en hygglig och sansad karl, var den som stod honom närmast medan relationen med den nervösa och svårartat självfokuserade mamman var betydligt mer komplicerad (mamman inspirerade helt uppenbart till en del Monty Python-sketcher). Familjen flyttade ofta och John Cleese funderar på om rotlösheten möjligen kan ha bidragit till att utveckla hans kreativa begåvning.

Efter ett mellanspel som lärare började John Cleese läsa juridik i Cambridge. Han lockades med i universitetets traditionsrika revysällskap, Footlights. I hans första show fanns inte mycket som pekade på att Cleese var en framtida humorgigant. Inte i revy nummer två heller. Han var en i gänget, men andra glänste mer. Cleese upptäckte i alla fall att han hade en talang – tajming. Denna svårförklarliga konst att leverera en replik eller rörelse i rätt ögonblick. Och framför allt gillade han att skriva manus.

En kväll dök två BBC-producenter upp. De gillade hans nummer och erbjöd på stående fot ett praktikjobb som textförfattare på BBC:s nöjesredaktion. Och därmed förlorade Storbritannien en förmodligen fullt kompetent jurist… ”Jag bestämde mig på direkten, men bad för syns skull om två dagars betänketid”, skriver Cleese.

På BBC blev han en av talkshow-stjärnan David Frosts viktigaste medarbetare. Det mesta och bästa skrev han ihop med studentkamraten och blivande Monty Python-kollegan Graham Chapman som gärna drev den bisarra humorn ännu längre än Cleese. Tillsammans med bland andra Marty Feldman gjorde de succé i humorprogrammet At Last the 1948 show.

TV-världen var något helt annat än idag. John Cleese berättar hur det blivande Monty Python-gänget sökte upp ansvarig BBC-chef, Michael Mills, och frågade om de fick göra ett program – utan att ha någon som helst idé att presentera. Alla frågor från chefen fick osäkra och trevande svar. ”Där satt vi alla sex och såg dumma och oproffsiga ut framför den viktigaste personen inom brittisk humor-tv.” Plötsligt sa Mills i uppgiven ton: ”Okej, ni får tretton avsnitt”.

Så inleddes en fantastisk humorepok. Men om den får vi egentligen inte veta något nytt för – och nu kommer vi till detaljen om hur Cleese undviker den konventionella självbiografin – författaren struntar helt sonika i hela Monty Python-produktionen. Kanske för att det redan skrivits så mycket om dessa tv-program och filmer, eller, vilket jag hoppas, för att han spar detta till en kommande bok.

Från 1969 gör Cleese ett skutt fram till sommaren 2014 då de fem kvarvarande Monty Python-medlemmarna återförenades för tio föreställningar som sågs av  160 000 personer, plus alla vi som satt på biografer runt om i världen och såg direktsändningen av den sista showen. Utifrån denna megasuccé gör Cleese i sista kapitlet ändå en tillbakablick på Python-gängets guldår och framhåller att de alltid såg sig själva som i första hand textförfattare, inte skådespelare:

”Eftersom vi var författare hamnade all vår passion i manuskriptet, och inte i skådespeleriet. Och ibland råkade denna passion leda oss till väldigt tramsiga marker. Väldigt tramsiga.”

 SB

Men hur som helst…

Av John Cleese

Översättning: Marianne Mattsson

Forum förlag

Älskad står det på Florrie Hamiltons gravsten på Karbennings kyrkogård. Sista gången Yvonne Gröning träffade henne, kort före hennes död, var på lasarettet i Fagersta. Där hon, 89 år gammal, låg i en rosa sjukhusrock på allmän sal.

Älskad är också namnet på den bok om Florrie Hamilton som Yvonne Gröning skrivit. Embryot till boken föddes redan i slutet av 1970-talet då författaren besökte Högfors bruk för att intervjua herrgårdsfröken Hamilton. Den äldre kvinnan, som var en god lyssnerska och hade mycket att berätta, bad den unga journalisten att återkomma och det gjorde hon.

Mellan Gröning, vars farmor blivit gravid när hon arbetade på Högfors bruk, och Florrie Hamilton väckte en vänskap fram. Även om barnbarnet till den forna husan inte yppade sin familjehistoria och berättade om sin pappa som aldrig fick veta vem som var hans far.

Arbetet med boken har sträckt sig över sex år och varit mödosamt, men resultatet är glimrande. Fram växer konturerna av en kvinna som enligt egen utsago var fostrad i en tid då kvinnor i hennes miljö ”skulle vara värdinnor. Brodera, gärna spela piano och tala franska. Dessutom skulle man vara dygdig, sparsam och flitig. Kvinnor som vi hade inte nåt liv, vi var fast i en väntsal tills vi gifte oss. Jag kan förstå mina systrar.”

Florrie ingick i en systerring där systrarna mestadels umgicks med varandra. Skilsmässan från de andra systrarna när de gifte sig var svår. Inte blev det bättre när den ena systern sköt sig i kyrkan och den andra under långa tider vistades på mentalsjukhus efter att ha drabbats av djupa depressioner och psykisk ohälsa.

Florrie gifte sig aldrig, istället gick hon på målarskola hos Carl Wilhelmson och levde nära sin far Hugo Hamilton. Riksdagsman, landshövding, fantasifull sagoberättare och okynnig målare.

Men Florrie reste mycket och var inte ensam, i alla fall inte till en början. Bland besökarna på Högfors fanns Emilia Fogelklou (som stannade i fem år), Journalisten Bang, Barbro Alving, en stor del av kvinnokämparna från Fogelstad, hyttarbetaren Harry Karlsson och många andra.

Yvonne Gröning har förutom egna hågkomster av Florrie och bruksmiljön på Högfors även läst och citerar brev mellan väninnorna Fogelklou och Hamilton. Hon skildrar en levande kulturell miljö där människor diskuterade såväl Kina som biodynamisk odling och litteratur.

Gröning ifrågasätter den bild av Florrie Hamilton som drömsk och inte riktigt medveten om verkligheten som släktingen Agnes Krusenstjerna ger i Fattigadel och påståendet av systersonen Olof Lagercrantz i boken Min första krets att Florrie avstod från ett yrke för att hon kände sig tvingad att ta hand om sin far. Hur Krusenstjerna ställt sig till omdömet av hennes skildring vet vi inte. Vi är nog många som läser hennes romanbygge som en brandfackla om ett förändrat samhälle som kräver nya roller för kvinnor och män snarare än en nyckelroman om hennes närmaste. Vilket inte hindrar att Florrie och andra släktingar kände sig utpekade.

Yvonne Gröning tecknar ett kärleksfullt porträtt av en kvinna som delvis levde över klassgränserna i de två världar som övergången mellan 1800-tal och 1900-talet innebar för Florrie Hamilton. En nyfiken och iakttagande kvinna som hanterade sitt liv efter de förutsättningar som fanns. Kanske inte det liv som hon önskat sig, men som hon ändå försökte göra det bästa av.

Det var ingalunda självklart att herrgårdsfröken Hamilton och sondottern till familjens husa skulle mötas och dessutom bli vänner. Ändå var det precis vad som hände. Ett sammanträffande som Yvonne Gröning använder som avstamp för ett finstämt och läsvärt porträtt av en kvinna som växte upp under helt andra villkor än författaren själv. Samtidigt som hon skildrar den tid som formade Florrie Hamiltons liv, ett fängslande tidsdokument över en svunnen epok då Högfors och andra bruk var intensiva arbetsplatser samtidigt som människor som bodde geografiskt nära varandra kunde leva helt olika liv utan att någonsin råkas.

KB

Älskad – Florrie Hamilton herrgårdsfröken på Högfors

av Yvonne Gröning

Utgiven av Västmanlands läns museum och Västmanlands hembygdsförbund

Högst upp, på en öppen plats, bland höghusen på Gärdets höjder i Stockholm står två smäckra bronsstolar. Originalen, med sitsar i rotting och ryggar i bambu visades på Parisutställningen 1925.

Sittmöbler som formgavs av arkitekten Josef Frank. En modernistisk och funktionalistisk banbrytare som bland annat ritade bostadsområden för arbetare, radhus och flerfamiljshus hemma i Österrike, men ansåg att stålrörsmöbler var ett hot mot mänskligheten.

En lägenhet på Rindögatan 52, alldeles invid den plats där bronsstolarna står, kom att bli Josef Franks bostad under decennier. Drygt 50 år gammal lämnade Frank, som hade judiska rötter, hemstaden Wien där de nazistiska strömningarna växte sig allt starkare och bosatte sig i Sverige tillsammans med sin svenska hustru Anna. Här fortsatte han med sin formgivning av möbler och textilier. De tyska framgångarna i början av andra världskriget gjorde att Frank och hans hustru 1941 gick i förnyad landsflykt. Denna gång till USA där han erbjudits en professur i New York.

Det har skrivits en hel del om Josef Frank såväl på tyska, engelska och svenska, men hitintills har det saknats ett rejält verk på vårt språk om hans omfattande möbelformgivning. Kristina Wängberg-Erikssons och Jan Christer Erikssons bildrika praktverk Josef Frank-möbelformgivaren fyller med råge denna lucka.

Här lyfts bland annat Franks långvariga och produktiva samarbete med Estrid Ericson och Svenskt Tenn fram. I firmans arkiv finns över 2000 möbelskisser och 160 textila mönster signerade av Josef Frank.

En av Franks grundidéer var att våra hem ska spegla oss som bor där.

Möbler och inredning ska inte heller ta över arkitekturens roll. Stolarna ska vara lätta att flytta, helst kunna lyftas med en hand, ja till och med ett finger. Rummets strukturer ska vara tydliga. Stolar ska ha genombrutna ryggar, hyllor och skåp stå på ben så att rummets proportioner inte skyms. Frank hyllade vita väggar. Måste man använda färg är det bättre att färglägga golv och tak, än väggarna. Om enfärgade miljöer tyckte han inte:

”Den enfärgade ytan verkar orolig, den mönstrade lugnande, ty betraktaren påverkas ofrivilligt av det långsamma, lugna förhållningssättet. Ornamentets rikedom kan man inte så snabbt utgrunda, den enfärgade ytan däremot är man genast på det klara med, och därmed erbjuder den inget ytterligare av intresse”.

Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson belyser en skapande formgivare som kom att påverka begreppet ”Swedish Modern”, men som ändå förblev en outsider i sitt nya hemland. Trots att Svenskt Tenn-miljöer ibland lyfts fram som symboler för hög status och solid ekonomi. Helt på tvärs mot Franks livslånga kamp för kvalitet, tidlös formgivning och spännande interiörer sammansatta från många olika håll. Tankar som han också förverkligade genom sitt mångåriga samarbete med Estrid Ericson och Svenskt Tenn.

KB

Josef Frank– möbelformgivaren

Av Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson

Carlssons

Det var ingen tillfällighet att läkaren Ada Nilsson följde den kontroversiella journalisten Else Kleen till cellen på Långholmen när hon 1940 dömdes till fängelse i ett tryckfrihetsmål.

Doktor Nilsson arbetade som läkare, sexualupplysare, kvinnosaksaktivist, fredskämpe och var under tretton år ansvarig utgivare för tidningen Tidevarvet. Hon umgicks med Selma Lagerlöf, Honorine Hermelin, Albert Engström, Karin Boye och den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontay.

Presshistorikern Kristina Lundgren som tecknar Ada Nilssons porträtt i boken Barrikaden valde mig har tidigare skildrat Else Kleen i biografin Alltför mycket kvinna. Nilsson själv använde däremot titeln Barrikaden valde oss till den minnesbok som hon skrev 1940 och valde det kollektiva anslaget framför det individuella. Doktor Nilsson var nämligen en trägen nätverkare som rörde sig över vida fält från slutet av 1800-talet till 1964, då hon dog drygt 90 år gammal. När hon började studera till läkare fick kvinnliga studenter i Uppsala inte bära studentmössa (det ansågs alltför utmanande), kvinnor saknade rösträtt och kvinnliga läkare fick inte anställas i statlig tjänst.

I boken Helga Wisbeck, som bygger på Ada Nilssons liv, låter författaren Elin Wägner titelfiguren säga:

-Den som vill veta något om mig, han må se hur jag handlar.

Så sant! Till det som engagerade doktor Nilsson hörde reglementeringsordningen, alltså att kvinnor som drabbades av könssjukdomar måste anmäla sig och behandlas, medan drabbade män kunde fortsätta att sprida sjukdomar och ohälsa såväl till sina hustrur som till andra kvinnor. Något som försvarades med att männen måste få utlopp för sin sexualdrift som var starkare än det motsatta könets. Ada Nilsson som arbetade i Stockholms arbetarområden kvinnor såg hur hårt könssjukdomarna slog mot fattiga och utsatta kvinnor och deras barn som saknade kontakt med sina fäder och stämplades som ”oäkta”. Först 1918 antogs Lex Veneris, lagen mot spridande av könssjukdomar, som innebar att även männen måste anmäla om de blivit smittade.

Ada Nilsson drabbades av Spanska sjukan under ett sjukbesök i samband med en förlossning i Östergötland 1918. Den katastrofala influensan tog minst 38 000 liv i Sverige och mellan femtio och hundra miljoner människor dog runt om i världen. Ada Nilsson överlevde och berättade själv:

”När jag kom till Svartå och skulle stiga av tåget, var perrongen spärrad av likkistor. Vägarna låg öde och endast några bleka och medtagna konvalescenter släpade sig fram i närheten av sina hem. Å egendomen i fråga undgick endast en men den viktigaste, barnaföderskan, epidemin. Jag var mycket orolig, ty dödsrisken var som bekant oerhört stor för barnaföderskor. Sen förlossningen var över och allt väl, stöp jag själv i säng med en dundrande spansk sjuka.”

Ada Nilssons kombinerande hem, läkarmottagning och tidningsredaktion på Triewaldsgränd i Stockholm var ett veritabelt kraftcentrum i svensk politik, där diskussioner, upprop, skrifter, folkbildningsinitiativ, kärlek och vänskaper spirade.

Doktor Nilsson slet hårt, men hon kunde också koppla av på den egna motorbåten Kaj. De sista tolv åren tillbringade hon på Lilla Ulfåsa, med sin älskade Honorine Hermelin, tidigare rektor för Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad.

På Östermalms tunnelbanestation i Stockholm flimrar de förbi. Där har Siri Derkert ristat in Ada Nilsson, Hermelin, Tamm och de andra från Fogelstadgruppen i betongväggarna. Över dem tronar Tidevarvet. Kristina Lundgren har en fantastisk historia att fördjupa och hon gör det väl. Till det som underlättar mötet med Ada Nilsson hör de tidslinjer som ingår i den omfångsrika boken. Där kan vi följa kronologin i huvudpersonens liv samtidigt som vi konfronteras med viktiga årtal i samhällsutvecklingen från 1870 till 1964. Tankeväckande, omskakande och lättöverskådligt.

KB

Barrikaden valde mig

– Ada Nilsson läkare i kvinnokampen

av Kristina Lundgren

W&W

En svensk Asea-ingenjör, Sven Norrman, såg till att världen 1942 fick kännedom om förintelsen. Denne västeråsare är huvudpersonen i spännande kartläggning av de så kallade Warszawa-svenskarna som Expressens tidigare chefredaktör Staffan Thorsell presenterar i en ny bok.

Författaren betecknar Sven Norrman som en hjälte som ”förtjänar att nämnas samtidigt Raoul Wallenberg och Per Anger”. Stora ord om en okänd man vars insats inte uppmärksammades nämnvärt efter andra världskrigets slut. Själv var han inte heller särskilt intresserad av att berätta. Först på 1970-talet dyker den polske historikern Jósef Lewandowski upp i Sverige och intervjuar Norrman och de övriga Warszawa-svenskar som fortfarande är livet.

Staffan Thorsell utgår från den bok Lewandowskis då skrev men lägger ett större pussel av uppgifter han grävt fram i svenska, amerikanska, brittiska och tyska arkiv. Den historia han kan berätta är en rafflande spionthriller, där några viktiga biroller spelades av Jacob Wallenberg, kung Gustaf V och SS-chefen Heinrich Himmler.

Warszawa-svenskarna var en grupp industrimän som var verksamma på Aseas, LM Ericssons och Tändsticksbolagets anläggningar i Polen när landet invaderades av tyskarna. De blev kvar under ockupationen och försökte mitt under brinnande krig hålla produktionen igång.

Sven Norrman var chef för Aseas verksamhet och var väl medveten om att bolaget ville att medarbetarna skulle hålla en låg profil och inte göra något som kunde irritera Tyskland. Men han valde att agera på egen hand och hjälpte den polska motståndsrörelsen att föra ut mängder med dokument. Han smugglade 1942 ut 2000 filmsidor till Stockholm, däribland handlingar som visade att tyskarna då redan mördat 700 000 judar. Handlingarna fördes vidare till London och ett par veckor efter Norrmans smuggelresa kunde brittiska BBC för första gången berätta om den pågående judeutrotningen.

Norrman varnades om att Gestapo är honom på spåren och hann fly hem till Sverige. Det råder knappast något tvivel om att han hade avrättats ifall han gripits. De övriga Warszawa-svenskarna åkte däremot fast sommaren 1942 och fyra av dem dömdes till döden i en dom tycks ha förestavats av Himmler och hans medarbetare. De benådades men släpptes inte fria förrän 1944, enligt Staffan Thorsell förmodligen för att nazisterna ville använda fångarna för att tvinga till sig fortsatta kullagerleveranser från Sverige.

Thorsells detaljrika bok bygger på en imponerande research. Trots det omfattande materialet har han lyckats begränsa boken till cirka 300 lättillgängliga sidor. Warszawasvenskarna är spännande läsning, där många mindre smickrande uppgifter som den svenska regeringens och det svenska näringslivets agerande under kriget lyfts fram i ljuset.

SB

Warszawasvenskarna: de som lät världen veta

Av Staffan Thorsell

Albert Bonniers förlag

Författaren Virginia Woolf har en oslagbar förmåga att få oss att förstå våra medmänniskor och oss själva, men stämplade de flesta biografier som misslyckanden och föredrog romaner.

Ändå skrev hon tre biografier. En om konstnären Robert Fry (som mottogs kallsinnigt) och två ”skämtbiografier” Orlando (om en människa som lever i nästan 400 år och någonstans i mitten av sin levnad förvandlas från man till kvinna) samt Flush (med en hund i huvudrollen). Begreppet skämtbiografier är hämtat från Lisbeth Larssons bok Promenader i Virginia Woolfs London. Litteraturprofessor Larsson påpekar att det förefaller som om Virginia Woolf inte nog kunde ”gyckla med den viktorianska biografins sätt att beskriva människan”.

Ända från barndomen var Woolf väl förtrogen med det viktorianska biografiskrivandet. Hennes far Leslie Stephen arbetade med uppslagsverket Dictionary of National Biography och var en hängiven biografiförfattare.

När man ska skildra en människa kan man, enligt Virginia Woolf, antingen berätta om det som faktiskt är sant eller också om personligheten. Eller som hon själv uttryckte det:

”Om vi tänker oss sanningen som lika solid som ett granitblock, och personligheten lika ogripbar som en regnnbåge, och sedan anser att det är biografens uppgift att smälta samman dessa båda element till en helhet, då måste vi inse att vi står inför väldiga problem och att vi kanske inte ska förvånas över att biograferna för det mesta har misslyckats med sin uppgift.”

Lisbeth Larsson vågar språnget och kastar sig från sin introduktion över Woolf direkt över till ett antal promenader i Woolfs London. Närmare bestämt sju stycken, tydligt utmärkta på olika kartor, som alla knyter an till Woolfs verk. Till och med när det gäller debutromanen Resan ut, som till stor del utspelar sig till havs och i Latinamerika pekar hon på avstampet från den brittiska huvudstaden och hur dess influenser påverkar romanfigurernas tankevärld och handlingar. Samtidigt som hon av bara farten omvärderar hela romanbygget som inte sällan beskrivs som lärospån.

Larsson är överhuvudtaget en vitter och ifrågasättande skribent som bottnar såväl i Woolfs egna verk och borrandet i kön, klass, tid och plats som i 1900-talets modernistiska prosa samt äldre och nyare analyser och forskning om Woolfs livsverk. Lägg till det en vandringslust helt i klass med Virginia Woolfs och Clarissa Dalloways. Den sistnämnda, konstaterar i romanen Mrs Dalloway, att hon ”älskar att promenera i London”.

Larsson anser att Londons karta är den scen som Woolf placerar sina figurer på. Det är ingen fiktiv karta, utan en verklig som de måste hantera. Samtidigt som författaren utnyttjar sitt tolkningsföreträde, exempelvis genom att låta mrs Dalloway avverka vissa sträckor på en tid som är helt omöjlig medan andra gestalter skymtar i stadens myller på ställen som inte existerar och kanske aldrig har gjort det. Åtminstone inte där de förutsätts ligga.

Alla kartor som används i boken går att ladda ner. Så hoppa i ett par bekväma skor och gack åstad med Lisbeth Larssons bok eller mobilen i näven! Oavsett om vandringen sker i London eller någon annanstans eller om det handlar om en intellektuell djupdykning i Woolfs verk hemma i soffhörnet kommer tiden att flyga i väg och perspektiven att förändras.

KB  

Promenader i Virginia Woolfs London

av Lisbeth Larsson

Atlantis

Bilden av Mozart har skiftat under de drygt 200 år som gått sedan han dog. Var han en glad slarver som slösade bort sina pengar? En gamäng med smak för snuskhumor? Kanske ändå framför allt en hårt arbetande kompositör som under sin levnad inte fick den uppskattning han förtjänade?

I en biografi som nu getts ut på svenska tar den italienske historikern Piero Melograni ett ambitiöst helhetsgrepp på geniet Mozart. Boken berättar om hans många musikaliska triumfer men framför allt är det en skildring av människan Wolfgang och den tid han levde i. Den främsta källan är skriftlig korrespondens, för Mozart var en både flitig och öppenhjärtig brevskrivare.

Som ung pojke gjorde han sig ett namn som musikaliskt underbarn, ivrigt lanserad av fadern Leopold som med bestämd hand åtog sig uppgifterna som producent, agent och marknadsförare. Då spelade han tillsammans med sin äldre syster Nannerl. Även hon var begåvad men det var aldrig någon tvekan om vem som var stjärnan. Sex år gammal var han en fenomenal cembalist som fick uppträda hos kejsarparet i Wien.

Någon spikrak karriär var det inte fråga om, tvärtom var motgångarna många. Till att börja med var den unge Wolfgangs hälsa bräcklig och det var med nöd och näppe han överlevde när han blev svårt sjuk i smittkoppor. När han blev några år äldre blev det svårare att imponera på den kräsna publiken. Tiden som underbarn var över och Mozart fick vänja sig att mätas med andra mått.

Sedan Wolfgang började att utvecklas till en mer självständig ung man var dragkampen med fadern ständigt pågående och den komplicerade relationen mellan far och son är ett centralt tema i Melogranis biografi. Leopold levde för sin son, särskilt sedan hans hustru, Wolfgangs mor, avlidit i sjukdom. Han skrev långa och manipulativa brev med instruktioner om hur han tyckte sonen skulle leva sitt liv. Så här kunde det låta när Leopold försökte förmå honom att stanna vid hovet i hemstaden Salzburg.

”Denna tjänst är absolut oundgänglig försvåvitt du när den skamliga och usla idén att vilja utsätta denne din så orolige fader för vanära, spott och spe, din far som offrat varje timma av sitt liv åt sina barn för att ernå heder och ära …”

Mozarts brytning med Salzburg, som han beskrev som en inskränkt miljö, var också ett uppbrott från fadern. Samtidigt var han uppenbarligen även i fortsättningen mån om att visa sin far hur framgångsrik han var i sin nya tillvaro i Wien där blev en upphöjd kompositör.

Melograni menar att Mozart långt ifrån var den naive gosse som han till exempel framställdes som i Milos Formans film Amadeus. Han argumenterar för att detta är en falsk bild som spreds av fadern Leopold och även systern Nannerl.

Mozart var under hela sin verksamma tid ohyggligt produktiv som kompositör. På några få år, 1786-91, skrev han några av sina största succéer: Don Giovanni, Figaros bröllop, Trollflöjten, Cosi fan tutte. Men när hans trogne supporter kejsaren Josef II dog var storhetstiden i Wien över. Blott 35 år gammal avled Mozart vars musik Melograni sammanfattar med orden ”intelligent, ny, medvetet konstruerad, men aldrig sträv, stötande eller våldsam”.

SB

Mozart – hans liv och tid

Av Piero Melograni

Översättning: Olov Hyllienmark

Ordalaget

Närmare 300 000 människor miste livet i flodvågskatastrofen i Sydostasien vid julen 2004. Av dessa var 543 svenskar.

Tio år efter denna ogreppbara tragedi ger Lottie Knutsson ut en bok om vad som hände dagarna efter tsunamin. Då, när alla behövde något som liknade en ljuspunkt i mörkret, blev hon som Fritidsresors informationsdirektör en folkhjälte. Lugn och stadig framför tv-kamerorna talade hon klarspråk. Riktade tidigt kritik mot regeringskansliet för dess långsamma reaktion. I en tv-studio fräste utrikesministern Laila Freivalds, hon som valde att gå på teater just när behovet av ledning var som störst, till Lottie Knutsson: ”Du ska passa dig”. Vilket ledde till löpsedlar och ytterligare hjältestatus för Knutson.

Lottie Knutssons sakliga beskrivning av maktens arrogans dessa dagar är upprörande läsning även så här tio år efteråt: nedlåtande attityd från ansvariga kontaktpersoner på UD, oviljan att att agera och ge klara besked. I något fall vägrade ansvarig chef till och med att upplysa om sitt mobilnummer. Fritidsresors ledning fick sitta timmavis i samma telefonkö som alla oroliga anhöriga som ringde till det underbemannade utrikesdepartementet.

Fritidsresors och Lottie Knutssons strategi blev att utgå från det värsta och agera direkt. På mycket ofullständig information – något samtal och några SMS frånThailand – fattas beslutet redan på annandag jul att stoppa all flygtrafik. Passagerare på Sturup som redan har checkat in får veta att de inte får åka på någon semesterresa.

Informationsgivningen skedde enligt principen ”säg bara det du vet – men säg det direkt”. Fritidsresor har till en början mer och bättre information att delge allmänheten än UD.

Allt fungerade inte bra och Lottie Knutsons skildring är absolut ingen slå sig för bröstet-berättelse. Hon skriver som hon talade under de där kaotiska mellandagarna: sakligt och nyanserat, förnuftigt men aldrig förnumstigt.

Knutson har intervjuat flera av sina kollegor, några av dem var på plats i Thailand, om hur de upplevde situationen vilket ger mänsklig närvaro och en bredd i perspektivet. Hon är mild i sina personomdömen om Laila Freivalds, Lars Danielsson och andra kritiserade nyckelpersoner (båda har för övrigt vägrat låta sig intervjuas, liksom dåvarande statsministern Göran Persson).

Tsunamin är kärnan i boken men Lottie Knutsson ger också andra exempel på hur information har fungerat i krissituationer. Den mycket välskrivna Nödrop lär bli obligatorisk läsning för alla som i professionen ägnar sig åt krishantering men den är värd att nå en betydligt bredare publik än så.

SB

Nödrop – när krisen kommer

Av Lottie Knutson

Albert Bonniers förlag

Steget från att döpa sin segelbåt till Perovska och sitta inlåst i cell 83 på Långholmens fängelse till att 1920 bli Sveriges första socialdemokratiske statsminister kan tyckas långt, men Hjalmar Branting gav sig inte förrän Sverige erövrat demokrati och lika rösträtt för alla.

Första maj 1917 talade Branting inför 100 000 åhörare på Gärdet i Stockholm. På sommaren samma år, när riksdagen på hans initiativ diskuterade allmän rösträtt, samlades flera tusen demonstranter utanför riksdagshuset och våldsamma sammanstötningar mellan polis, ditkommenderad militär och demonstranter bröt ut. Med fara för sitt eget liv begav sig Hjalmar Branting ut i kalabaliken för att dämpa våldet.

Den som lyckades skingra de stridande var samme man som 1882 ägde den båt som döpts efter den unga ryska socialrevolutionären Sofia Petrovskaja. Alltså en av dem som var delaktig i mordet på den ryske tsaren Alexander II och straffades med döden.

Detta skedde året innan Hjalmar Branting och hans vänner gav sig ut på sin seglats i Stockholms skärgård för att besöka August Strindberg på Kymmendö.

Att tidningsmannen, debattören och politikern Hjalmar Branting kastades i fängelse på Långholmen berodde på att han, i solidaritet med Axel Danielsson, publicerat en text av denne där han kritiserat statskristendomen genom att skriva ett brev direkt till Gud. Danielsson dömdes till fängelse för hädelse. När Branting lät trycka samma text för att tvinga fram ännu en rättslig prövning av yttrandefrihetens gränser dömdes även han till fängelse.

Om detta och mycket annat berättar Olle Svenning i sin biografi Hövdingen Hjalmar Branting. Titelpersonen kämpade under första världskriget för att upprätthålla den svenska neutraliteten, men besökte västfronten där han träffade brittiska soldater. Hans sympatier låg på ententens sida. Något som inte hindrade att han kritiserade de oerhörda skadeståndskrav som förlorarna skulle erlägga, förödmjukelser som i förläggningen kunde leda till nya krig. Han arbetade även för Nationernas förbund och för att konflikter mellan stater skulle avgöras genom skiljedomstolar och förhandlingar och tilldelades 1921 Nobels fredspris.

Svenning påpekar att det under fredskonferensen i Paris 1919 fanns föga intresse för avkolonisering. Ändå försökte Nguyen Ai Quoc, senare känd som Ho Chi Minh, intressera den amerikanske presidenten Woodrow Wilson för en skrivelse om Det vietnamesiska folkets krav. Flera av deltagarna bodde på Ritz där den blivande nordvietnamesiske presidenten arbetade som köksbiträde.

Till paradoxerna med Branting hör att han inte alls trivdes med de ministerposter hans envetna kamp medförde. När han 1917 blev finansminister hände det att han tog pengar ur egen ficka när han uppsöktes av hjälpsökande på departementet. Det gick så långt att medarbetare försökte skydda honom mot alla som bad om pengar och Branting vantrivdes med arbetsuppgifterna. Inte minst administration och olika föredragningar.

Han var inte heller intresserad av statsministerposten. Ironiskt nog blev det Gustav V som avgjorde frågan 1920. Trots att Socialdemokraterna i decennier arbetat för att avveckla kungamakten, blev det kungen som bestämde vem som skulle bli statsminister i den första socialdemokratiska regeringen. Kungen vägrade helt sonika att acceptera någon annan än Branting.

Hjalmar Branting var statsminister inte mindre än tre gånger. En trött och åldrad sådan, som dessutom tampades med sviktande hälsa.

Olle Svenning lyckas med bedriften att skriva en faktaspäckad biografi på nästan 500 sidor (inklusive fotnoter) som är en riktig bladvändare. Något om inte enbart beror på titelpersonens drivande roll i en tid som väsentligt påverkat vår moderna historia och den politiska utvecklingen. Svenning är en driven och omsorgsfull skribent och räds inte för att göra många och grundläggande utblickar i det politiska landskapet i Sverige och Europa. Visserligen gör detta att vi ibland tappar fokus på Brantings egen person, men det medför inte att berättelsen förlorar i värde. Tvärtom visar tidens motsättningar och omvälvande händelser vilka frågor och val Branting ställdes inför. Även om det inte är alldeles tydligt vad det var som gjorde att han konsekvent, genom partisprängningar och annat, drev linjen att det moderna solidariska samhället skulle åstadkommas genom fredliga medel och inte genom väpnad revolution.

KB

Hövdingen Hjalmar Branting

-en biografi

av Olle Svenning

Albert Bonniers förlag

Lars Tingström var uppenbarligen en av de mest hänsynslösa mördarna i svensk kriminalhistoria. Samtidigt blev han utsatt för ett osannolikt och skamligt övergrepp av rättsväsendet. Så det finns verkligen en historia att berätta när advokatduon Lena Ebervall och Per E Samuelson nu ger ut en bok om ”Bombmannen”, som han kom att kallas på löpsedlarna.

Lars Tingström levde länge ett vanligt och anonymt Svenssonliv utan några mellanhavanden med rättsapparaten. En grå, småtrist man som bara utmärkte sig med sin tekniska begåvning. Men så fick skattemyndigheterna nys om en importerad båt som man ansåg att Tingström inte redovisat på rätt sätt. Det blev starten på Tingströms bittra kamp mot Myndighetssverige. Ebervall och Samuelson lyckas förklara hur han steg för steg förvandlades till en oresonlig rättshaverist.

En affärspartner som lurat bland annat Tingström blev allvarligt skadad av en brevbomb. Tingström dömdes, men erkände aldrig detta brott. Under fängelsetiden blev han nära vän med en viss Christer Pettersson, trots deras olikheter på alla plan.

Åklagaren i brevbombsmålet inledde under pågående rättsprocess en hemlig relation med Lars Tingströms sambo och fortsatte trots detta uppenbara jäv att driva målet i hovrätten.

Sedan Tingström släppts fri sprängdes åklagarens villa i luften och hans dotters pojkvän dödades. Vid en explosion i skattehuset på Södermalm dog en anställd  Även kronofogdemyndigheten utsattes för ett bombattentat men huset hann utrymmas i tid. Tingström åtalades och dömdes 1985 till livstids fängelse, även om hovrätten frikände honom från sprängningen av skattekontoret.

Hur det var med Tingström och Palme-mordet lär vi väl aldrig få absolut klarhet i men Ebervall/Samuelson ansluter sig till teorin att Christer Pettersson sköt statsministern på denPalme-hatande Tingströms uppmaning.

Allt detta berättas i romanens form, där det faktiska skeendet blandas med påhittade dialoger och huvudpersonernas ”inre tankar”. Ibland blir det rejält töntigt. Så här kan det låta när Tingström grubblar över relationen med sambon:

”Den där vaga munnen, den var exakt likadan, ja hon var grannare än någonsin vid femtio års ålder och hans armar blev tunga av längtan. Varför? Varför hade detta hänt dem? De var ju skapta för varandra. Det var omöjligt att hon kunde kunde älska någon som hon älskat honom. Om de bara… om de bara seglat till Bahamas! Varför hade de inte gjort det?”

Det kan man fråga sig. Själv frågar jag mig varför författarna inte struntade i Harlequin-prosan och valde en mer dokumentär berättarstil. Berättelsen är i sig så dramatisk att boken hur som helst är spännande läsning, faktiskt svår att lägga ifrån sig.

SB

Bombmannens testamente

Av Lena Ebervall och Per T Samuelson

Piratförlaget

Tårarna rinner på den gula tigern med änglavingar. Framför henne, med ryggen mot oss läsare, sitter en blå huskatt. Illustrationen, som gjorts av henne själv, återfinns i Birgitta Stenbergs ”Skriver mig ut ur världen”.

En till omfånget lätthanterlig bok, som blev hennes sista. Författaren Birgitta Stenberg dog i somras och saknas av många. Läsare och vänner. Dessutom var hon en generös och engagerad föreläsare som gärna mötte sina läsare öga mot öga.

Vid sådana tillfällen fick hon ofta frågan när nästa bok skulle komma. Eftersom hon med romanen Eldar och is avslutat det som hon kallade sitt ”självbiografiska livsprojekt” valde hon istället att samla artiklar som publicerats genom åren samt komplettera med sina senaste dikter och egna illustrationer.

Stenberg var produktiv och dessutom politiskt aktiv. Själv konstaterade hon krasst att ”dygnet har många timmar. Speciellt sedan jag slutade knarka, supa och röka”. Sin sista sil tog hon på Åstol, ön i det bohuslänska västerhavet som blev hennes hemvist under decennier och en fast punkt. Förutom Tiveden (där bikuporna fanns), Nice och Stockholm.

Hon kunde vara hänsynslöst uppriktig, inte minst mot sig själv och hade inga anlag för självömkan. I sin självbiografiska svit konstaterade hon att ”i Nice gick det mig illa.” Bakgrunden var ett rån och en gruppvåldtäkt som hon förvandlade till litteratur. När hon tilldelades Selma Lagerlöfs litteraturpris motiverades det med ”ett författarskap som i likhet med Selma Lagerlöfs vågar möta världen och se utan att döma”.

Titeldikten inleds med:

”Skriver mig ut ur världen

tecknar mig ut ur världen

målar mig ut ur världen

dansar mig ut ur världen

slår mig ut ur… nej, fy!

ljuger mig ut ur… som så många!!”

för att avslutas med ”den stora kärlekens/ ljusa ögonblick/ ut ur/nej in/ i världen”.

Sin vana trogen vände Birgitta Stenberg än en gång upp och ner på förväntningar och perspektiv med sin sista bok. Skriver mig ut ur världen blev ingen avskedsbok där hon en gång för alla tog farväl, utan en utmärkt ingång i ett rikt och varierat författarskap.

KB

Skriver mig ut ur världen

Av Birgitta Stenberg

Norstedts